Jag känner blandade känslor just nu. Micheal Jackson, king of pop, lämnade oss förra veckan. Han drabbades av en hjärtstillestånd hemma och kunde inte räddas på sjukhuset. Igår begravdes han i Hollywood bland alla kändisar. Om jag ska vara helt ärligt så sjönk ingenting in hos mig föränn igår då jag såg delar av hans begravning på nätet. Jag försökte hålla tårarna, men när hans dotter Paris gick upp för att tala ... ja då kunde jag tyvärr inte hålla de längre.

Micheal Jackson har nu lämnat denna värld, men han har även lämnat djupa sår i våra hjärtan. Även om han lämnat oss, så finns han här. Varenda moonwalk som görs på scen kommer att bindas till honom. Varenda poplåt som görs kommer att leda oss till honom.

Dock känner jag blandade känslor när jag hör att flera av hans fans runt om i världen har begått självmord. De har "återförenats" med deras idol. Dessa skulle inte jag kalla fans, snarare fanatiker. Det är en stor skillnad! Det finns en gräns och jag hoppas att alla vet vart den går. Det är löjligt, förnedrande och samtidigt väldigt egoistiskt att begå självmord bara för att ens fans har dött. Det skulle aldrig slå mig en tanke!

Inte nog med det så känner jag även att vi har glömt att det inte bara är Micheal Jackson som dött. Varje dag dör tusentals barn i Afrika pga svält. Jag vet att det är en annan sak och att Micheal Jackson är en popikon, men vi får heller INTE glömma dessa barn som har det väldigt svårt. Vi kommer förevigt att minnas Micheal Jackson, men vi får inte glömma dessa liv som vi går miste om på vår jord varje dag!

Tillsammans måste vi få en bättre värld! Tillsammans måste vi hjälpa u-länderna att gå ifrån fattigdomen. Som man ibland säger, ensam är aldrig starkast! Därför behövs varje enskild individ!